Man brukar säga att ju mer man lär sig desto mindre vet man. Jag känner igen mig i det på flera sätt.
Jag läser väldigt mycket, testar saker och gillar att lära mig saker (enligt min Kindle lästa jag åtminstone under 303 av förra årets dagar, mest non fiction). Men jag lär mig ganska brett. Inte så ofta djupt. Det gör att jag får föreståelse för många områden och blir lagom insatt. Men samtidigt förstår jag också att jag oftast bara skrapar på ytan.
De som verkligen kan mycket om området och har grävt djupt och länge kan så extremt mycket mer.
Det är lätt att tvivla på sin egen förmåga. Vad kan jag egentligen?
När jag började jobba var saker enklare. Det fanns färre niche områden att jobba inom. Var man designer eller art director så kunde man jobba ganska brett utan problem.
I takt med teknikens utveckling och också behoven av att särskilja roller på företag så har beskrivningarna på jobbannonserna förgrenat sig till en djungel av titlar och nischer. Och fler lär det bli framöver.
Alla företag vill hitta en exakt person för exakt det de ska göra. En ”programmerare” eller ”designer” eller ”projektledare” duger inte som beskrivning. Det behöver vara en React Native utvecklare med erfarenhet av Node.js och Firebase. Eller en UX designer med erfarenhet från fintech. Eller en strategisk projektledare med erfarenhet från spelbranschen.
Jag kan förstå den grejen. Jag har själv skrivit såna jobbannonser för att hitta en exakt person.
Men det känns också rätt begränsande. Att plugga in folk i den typen av boxar där de är sin exakta beskrivning.
En del passar det nog, men jag är i själen mer av en generalist. Fast såklart med vissa specialkunskaper.
Jag gillar att ge mig ut där jag inte varit förut. Upptäcka nya saker och lära mig. Ofta samtidigt som jag kan använda det jag (tycker jag) redan är bra på. Design, strategi, produktutveckling, innovation, marknadsföring, branding, positionering. Mer av en T-person som man brukar beskriva det. Bred men med en spets.
Men ett problem för mig är att det är svårt att sälja in sig på det sättet när de flesta ser på världen med mer fyrkantiga ögon. Man vill förstå vilken box man ska placera en person i. Jag behöver ofta välja en box att börja i. Vilket gör det lite komplicerat att hoppa mellan boxar.
Men jag tror den typen av person också behövs. Speciellt för att ”gå utanför ramarna”.
De personer som är mer inboxade har svårare att t ex ta in influenser från helt andra områden utan hamnar lätt i att kunna sitt område på djupet men sen vara ganska okunniga utanför. Om man generaliserar hårt.
Ibland kan jag känna ”vad kan jag egentligen?”. Men det är nog nyttigt att tvivla ibland.
Jag tänker att de som aldrig tvivlar på sin egen förmåga är nog de som egentligen har störst anledning att göra det.
